angi

Fick precis en flashback när jag gick igenom mina smycken. Hittade ett halsband som jag inte har haft på mig på fem år, som betyyde mycket för mig då. Får mig att tänka på hur jobbiga tånoren kan vara ibland, man vet inte ut eller in, vem man är eller vem man vill vara. Bara att man vill vara någon, det var väl så jag kände i alla fall. Huvudsaken då var inte vad jag tyckte eller hur jag kände, huvudsaken var att få folk att tro att jag trodde att jag var all that.. Hmm flummigt, kan ju skratta åt det nu, men vet ändå att det är jobbigt att växa upp.
A little bit to true..

Hur som helst sitter jag här på golvt och har lite småpanik över att jag inte kan packa för att alla kartonger är fyllda. vad ska jag göra nu?

Får dansa runt lite i joggingbyxor som får rumpan att bokstavligen studsa ;)


Förresten, min nya favvo låt Cecile – Ride Or Die