Jag har haft en tanke idag.
Det började med att jag lästa Paows blogg och såg att hon la upp bilder på tjejer där de fick berätta om sin kropp och vad de var nöjda/missnöjda med, och detta på sunda kroppar för att minska vikthetsen. Jag tycker att det är bra, det finns allt för många osunda ideal.
Hur som helst har jag sen.. ja så länge jag kan minnas varit ganska så onöjd över min kropp. Har alltid varit väldigt smal och fått höra allt från
"äter du något", "hon ser ut som ett anoroxia fall", "du borde äta fetare mat" osv. sen har jag också fått höra
"jag skulle göra allt för din kropp", "jag vill med vara lika smal som du" osv. Jag har nästan blivit arg på folk när de har gett mig "komplimanger" eftersom att de inte kan sätta sig in i hur det är att inte gå upp ett kilo hur mycket man än äter. Visst många tycker att det bara skulle vara skönt att äta det man vill och inte gå upp, men för mig har det inte varit det. Och de
negativa komentarerna har väl satt sig fast i huvudet på mig ganska så kraftigt. Jag har hatat att gå i bikini, hatat att följa med till typ badhuset och sjöar, har helst haft på mig jeans på sommaren med. .
Överallt handlar det om vikt och utseende, pengar och klass. Men inte så mycket om personer och självkänsla.
Häromdagen så satt jag och mina två kära vänner och pratade just om varför det är så mycket fokus på vikt, och då var vi överens om att man måste lära sig att gilla sin kropp som den är och fokusera på insidan. Då fick jag frågan, varför inte jag gör det, varför jag inte försöker bli nöjd som jag är och acceptera att jag är smal.. Det fick mig verkligen att tänka. Och varför gör jag inte det?
Jag har testat så mycket "dieter" för att gå upp ch inget har funkat, så. jag kanske borde börja, eller jag ska börja ställa mig i spegeln titta på mig själv och helt enkelt säga - du duger som du är. För det är väl precis det jag gör.
