Prestationsångest!
Fattar inte varför jag får sån ångest dagen innan ett prov. Det känns som att jag inte kommer klara det och att jag har pluggat för lite. Och det gör mig så trött. Det ger mig migrän och sömnbrist och jag förstår inte varför det alltid upprepar sig.
Även fast jag har pluggat som en idiot i tre veckors tid så dagen innan förlorar jag all tillit till mig själv och mina kunskaper. Jag blir nervös, får prestationsångest och någonstans blockerar jag mig själv. Det är som att jag stänger av allt jag har lärt mig och fokuserar på hur dåligt det kommer gå. Eller kanske hur dålig jag är.
Jag önskar jag visste vart det kom ifrån från början. Tror att det handlar mycket om att man hela tiden ÄR sina prestationer, man ÄR sina saker, man ÄR sina pengar, sitt hur osv. Men det kanske egentligen inte spelar någon roll. För jag vet ju i alla fall nu att jag har ett problem, och det visste jag inte för några år sedan. Har väl såklart lite tankar kring vad man kan göra, eller hur jag försöker handskas med det. Men det är lätt att man inte ser klart under press.
Jag antar att de flesta i dagens samhälle får prestationsångest, med tanke på att allt kretsar om vilket jobb du har, vilken utbildning du har, vad du är bra på, hur mycket du tjänar, vilka kläder du har, egentligen allt det yttre.
Men om du skulle skrapa av allt det där på ytan, vad finns kvar då? Vem är du? Vad har du för intressen? Vilka är dina drömmar och mål? Vad känner du?...
Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här (det är många som känner precis som jag) och jag vet att jag behöver börja lite mer på mig och min förmåga (affirmera är också bra för självkänslan). Och inte se en midre bra prestation som ett stort misslyckande. För det är faktiskt bara en mindre bra prestation. Och istället för att gräva ner sig i det så får jag börja tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda, och faktiskt göra annorlunda nästa gång.
För det handlar ju faktiskt om att se problemet med öppna ögon och omfamna det med öppna armar.
Skönt att skriva av sig ibland! Borde göra det oftare, för jag låter mina tankar ta kontrollen hehe
Även fast jag har pluggat som en idiot i tre veckors tid så dagen innan förlorar jag all tillit till mig själv och mina kunskaper. Jag blir nervös, får prestationsångest och någonstans blockerar jag mig själv. Det är som att jag stänger av allt jag har lärt mig och fokuserar på hur dåligt det kommer gå. Eller kanske hur dålig jag är.
Jag önskar jag visste vart det kom ifrån från början. Tror att det handlar mycket om att man hela tiden ÄR sina prestationer, man ÄR sina saker, man ÄR sina pengar, sitt hur osv. Men det kanske egentligen inte spelar någon roll. För jag vet ju i alla fall nu att jag har ett problem, och det visste jag inte för några år sedan. Har väl såklart lite tankar kring vad man kan göra, eller hur jag försöker handskas med det. Men det är lätt att man inte ser klart under press.
Jag antar att de flesta i dagens samhälle får prestationsångest, med tanke på att allt kretsar om vilket jobb du har, vilken utbildning du har, vad du är bra på, hur mycket du tjänar, vilka kläder du har, egentligen allt det yttre.
Men om du skulle skrapa av allt det där på ytan, vad finns kvar då? Vem är du? Vad har du för intressen? Vilka är dina drömmar och mål? Vad känner du?...
Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här (det är många som känner precis som jag) och jag vet att jag behöver börja lite mer på mig och min förmåga (affirmera är också bra för självkänslan). Och inte se en midre bra prestation som ett stort misslyckande. För det är faktiskt bara en mindre bra prestation. Och istället för att gräva ner sig i det så får jag börja tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda, och faktiskt göra annorlunda nästa gång.
För det handlar ju faktiskt om att se problemet med öppna ögon och omfamna det med öppna armar.
Skönt att skriva av sig ibland! Borde göra det oftare, för jag låter mina tankar ta kontrollen hehe
